HEM
BABEL
FABEL
BLOGG 2013
BLOGG 2014
BLOGG 2015
NOVELLER
PRESENTATION
KONTAKT
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anpassad för IE 9.0
Startdatum 2013-03-07
Uppdatera 2015-02-22
Webmaster
 
Fabel
 
Bamsig och Mysan

Bamsigs hem i blomsterängen, del 1

 

Frid och fröjd på blomsterängen

Maskrostiden är snart över. Vid skogskanten öppnade sig landskapet vitt. En låg stenmur, snarare ett stenröse följer skogssnåret en bra bit. Härifrån terrängen dalade ner mot ett dike med några fläderbuskar och ett vilt fruktträd. Fältet fortsatte sedan mot ett skogsbryn på andra sidan diket. Så långt man kunde se, låg här runt om en stor äng nästan omringat av skogen. Ängen var full med blommor som en vacker färggrann matta.

De första maskrosorna som tidigt på våren lyste upp här i allt grönska har bytt ut sina gula blommor mot vita frö bollar. De lockar till sig många. De väntar på att kunna sprida ut sina fröer med vinden. Dessa små parasoller snurrar i blåsten långt, mycket långt och flyger sedan ner till marken. De kommer till jorden, så att hela ängen kan blomma igen nästa år.

 

Det tycker om alla djur som kommer hit år efter år för att hämta sin mat. Här finns naturens eget sommarskafferi.

Här brukar både små och stora kalasa. Alla är välkomna.

Längre bort, bakom stenmuren ligger en smal landsväg, som efter en bit viker av och går genom skogen. Den slingrar sig ända ner till den närbelägna sjön.

 

Familjen Hares hemtrakter

Uppe vid stenmuren med det tätaste busksnåret var en del av ängen full med mjuka gropar. Marken var lite torrare och gräset kring groparna var mycket glesare.

I dessa gropar, legor som precis passar kroppen, brukar några harar ligga och vila. Här ute på landet var familjen Hares hem sedan många år tillbaka. Äldst i familjen var farfar som hette Faffa. Några av dessa legor grävdes före hans tid.

Några hundra harskutt från deras hem , bortom den höga snårskogen ligger en stor sjö, Mälaren. Vid sjön i vassen huserar många sjöfåglar och bygger på våren bon för sina familjer. Hit kommer rådjur och andra djur för att dricka vatten och vila sig, när de vandrar förbi. Hit kommer också hararna. Men inte alla.

 

Familjen Hare passar nu sina småttingar som sitter och trycker hemma vid de tätaste buskarna. Till våren kom tre barn till världen. Mamma som hette Mamsen, vågar sig inte långt med dem. Barnen har ännu inte lärt sig mycket om den stora världen. Där lurar många faror på dem. De små hararna kan bli lätt byte. De skulle inte klara sig länge.

Här hemma var de i fred, här var det tryggt. Och här fanns mycket gott att mumsa på. Hararna knaprade på det fina gräset som var fullt med blommor bara ett stycke från deras hem.

I början var alltid någon vuxen hare med. Oftast Mamsen eller Faffa satt upprätt med öronen i vädret och nosen i vinden. Mamsen vaktade sina små när de vågade sig lite utanför sina legor efter ett nytt gräs. Faffa lyssnade på en hackspett som jobbade idogt på sin tall och letade efter maskar. Han hörde också trastarna kvittra oavbrutet från sitt vilda fruktträd vid diket med utsikt över hela ängen. Ett par skogsmöss passerade förbi hararna. Det var en lugn och vacker dag tidigt på våren. Det var frid och fröjd för de små oskyldiga djuren.

 

Bamsig hemma

Familjen Hare fick sina trillingar, precis när maskrostiden började. Det första barnet har kallats Bamsig. Han var en stor och stark pojke. Den andra pojken, mycket mindre, kallades Lillen och en tjej fick heta Syrran.

Bamsig hade långa svarta spetsade öron och såg glad ut, när han lade öronen bakåt efter en ordentlig pälsputsning. Han tycke om att putsa sin päls redan som liten pojke. Hans päls var ljusbrun och så fin. På magen var den ännu ljusare, nästan guldfärgad.

Lillen, som var lätt skygg, hade stora oroliga ögon och rörde lite skakigt på huvudet och  nosen. Han åt lite och var kinkig med maten. Han tyckte bara om att ligga och sola sig. Hans päls var lite rufsig och solkig. Lillen var mammas lilla pojke och höll sig alltid närmast henne.

 

Syrran var en söt hartjej. Hennes öron var vitare på insidan och pälsen på magen nästan vit också. Hon brukade putsa sin päls från morgon till kväll, så att den blivit fin och glansig. Det var inga problem för henne att putsa ryggen eller öronen med sina framtassar. Hon var vig och böjde sig fram och bak och åt sidorna som ingenting. Henne var mamma Mamsen nöjd med. Syrran lyssnade alltid på sin mor och försökte bli duktigare än pojkarna. Och det tog henne mycket tid och krafter.

Mamsen tog hand om sina barn nästan ensam. Det behövdes mycket mat för att småttingarna skulle växa snabbt. De skulle hålla sig nära sin mamma och vågade sig inte långt hemifrån. Men snart blir de nyfikna och vågar sig på att skutta längre bort från hemmet.

 

Kring deras hem på ängen fanns mycket av det fina gräset. Hela ängen doftade av blommorna som säkert var goda också. De små hararna fick mycket mat här. De satt lugnt nära sin mamma och mumsade i sig allt gott. Men Mamsen var på sin vakt. Hon spetsade upp sina öron och nosen, hon kände efter om det hörs något farligt. Om det rör sig någon främmande i närheten. Om allt står rätt till. Hon tittade på vad fåglarna har för sig, om de sitter lugnt och kvittrar. Om det kommer varningssignaler från andra djur, som också sitter på sin vakt. Djuren pratar med varandra på sitt språk. Så är det i naturen.

 

När det hörs något, då gäller det för Mamsen att varna sina barn och få dem i säkerhet i snåret. Småttingarna måste gömma sig snabbt, de har inte lärt sig att försvara sig ännu.

Ungarna kunde leka kurragömma, som Mamsen kallade ett språng till busksnåret. Så fort hon vädrade faran, fick de små skutta och gömma sig. Det var roligt att tävla: vem som försvinner först bland kvistar och sly. Det tyckte barnen om. De har snabbt lärt sig att sitta och trycka så att ingen kan se dem. Deras päls färg var en bra hjälp för att kunna försvinna bland torra kvistar.

 

Pappa Hare hette Papsen. Det var Papsen som ofta hållit sig utanför hemmet. Han gav sig ut på långa vägar och kom hem med nyheter från omgivningen. Vad var det som hände i den stora världen? Var kan familjen hitta mat på hösten? Och hur klarar de sig på vintern? Det var jobbigt och bekymmerfullt med mycket springande runt. Detta var hans uppgift att lösa. Och det var inte så lite.

 

Han träffade också andra harar där ute. De letade efter nya marker om deras familjer skulle tvingas flytta, vilket händer ibland. Hararna är så små och världen är så stor. Den är full av stora djur och folk. Inte alla är snälla mot hararna.

Naturen kan vara vacker och generös, som nu på våren och sommaren. Men vädret är inte så trevligt på hösten och inte alls på vintern. Var får hararna mat, när hela deras äng ligger under ett snötäcke? Var ligger deras vinterskafferi? Det var många frågor och många svar fattades. Och det ändrades mycket sedan Faffa hade varit ute på sin tid.  Familjen måste ha ett tryggt hem och mat hela året. När barnen blir stora, får de egna familjer att ta hand om. Men det behövs mycket att lära sig innan dess.