HEM
BABEL
Lucys fågelsaga
FABEL
BLOGG 2013
BLOGG 2014
BLOGG 2015
NOVELLER
PRESENTATION
KONTAKT
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anpassad för IE 9.0
Startdatum 2013-03-07
Uppdatera 2014-09-03
Webmaster
 
Babel
 
LUCYS FÅGELSAGA
 

Lucy med kompisar

Lucy bor i ett vitt hus med en liten trädgård, skyddad med en plank och buskar. Runt om ett antal likadana hus i deras område finns en stor park. Till ett bollplan och lekplats hittar Lucy vid parkens utkant. Där kan man cykla, klättra i ställningar och åka rutschbana. Precis vad man vill göra och när man vill.

Ett tjugotal småhus omringar en stor gemensam gräsmatta med några träd och buskar. Hit kommer Lucy ofta med sina kompisar från grannskapet. De leker tillsammans från vår till höst. Tjejkompisar brukar sitta på ett par bänkar eller på pläden direkt i gräset. Ofta spelar de boll. Några pojkar från grannskapet brukar komma på sina cyklar och klättrar upp i kronan på ett gammalt och brett pilträd. Eller håller de till under trädet med en fotboll. Ett par modiga flickor klättrar också upp en bit på en repstege. Den har pojkarna hängt uppe på en stark pilgren. Gissa om Lucy med Stella och Iris kommer upp och kollar gräsmattan uppifrån pilen. Ja, det är klart att de gör det.

Fast tjejerna tycker inte om pojkgänget, som har mycket bus för sig. De skriker och kör omkring på sina cyklar som dårar. De sparkar sin fotboll över hela gräsmattan och bryter av grenar på alla träd som kommer i deras väg. Det är liv på dem och mycket stök. Då måste tjejerna maka på sig, för att vara i fred. Tjejerna såg också att pojkarna busringer hos grannar och springer sin väg. Alltså innan någon hinner öppna dörrarna. Det har Lucy berättat hemma, hon tycker inte om att larva sig på det här viset. Hon är redan som en liten dam, det brukar hennes morfar säga.

Annars är det lugnt och tryggt i deras lilla park som liknar en grön oas i omvärlden. Många fåglar huserar i oasens trädkronor och några bygger sina bon här.  Från den närbelägna stora parken hittar ibland ett par harar eller sorkar hit. Några gånger har ett rådjur passerat förbi och mumsat i sig knopparna av parkrosorna.

Den gemensamma parken lockar mest på våren, när allt står i blom, inte bara träd och buskar. Också den vackra gräsmattan får sitt glada mönster med tusentals maskrosor. Gräsmattan kommer att klippas ofta, för att hållas kort och kunna ta emot sina unga gäster.

Lucy har fönster i sitt rum mot den här lilla parken. Hon kan se vad som händer där. Om kompisarna är ute och leker. Då blir det dags att följa med Stella eller Iris ut.

Lucy börjar bli klokare med åren, nu går hon sista året i förskolan och efter sommaren blir det riktig skola för henne. Hon har redan sett sin nya fröken på ett skolfoto. Det visade hennes kompis Stella. Hon går redan i andra klass. När Lucy har varit ute och provat sina nya glasögon, sade Stella till henne: ”Nu ser du ut som vår söta fröken, du har liknande rosa glasögon.” 

Lucy kände sig smickrad och fattade genast tycke för Stellas lärare, som brukar ta hand om första och andra klasserna. Stella har berättat mycket om skolan. Hur hon trivs där och hur alla jobbar ihop med grupparbeten och olika tävlingar. De har också varit på några skolutflykter. Lucy ser upp till sin lite äldre tjejkompis Stella.  Det blir roligt för Lucy att kunna följa med henne snart. Lucy vill också jobba med något, inte bara leka som små barn gör.

Lucy vill bli stor

Lucy har redan tröttnat på sina dockor och datorspel. Hon ser fram emot att snart träffa nya kompisar. Lucy säger ofta:  ”att hon inte är någon babies längre, som hennes lilla kusin Denise. Ack jo, hon är ju så dum och vill bara leka och titta på sina sagor.” Så brukar Lucy avsluta sitt försvarstal i familjen.

Lucy tänker: ” vad trist det är att vara  så här lat och bara sitta hemma”. Men det räcker inte för Lucy. Hon är nyfiken på livet och fylld av nya upptåg. Hon vill pröva på olika saker. Hon vill göra något själv: kanske kunna gå i en keramikklass. Lucy lyckades bäst  i sin förskola med att arbeta med modellera. Hon fick beröm för sina söta figurer. Hon har bra fantasi och skickliga fingrar. Lucy tycker också om att rita och delar ut sina bilder runt om i familjen. Hon är generös med sina gåvor. Hon vill dela med sig lite av sin skaparglädje. Hon vill visa vad hon kan. Mormor kallar henne för ”vår lilla stjärna” för att det glittrar om henne av energi och glädje.  Hon är nyfiken på livet och fylld av nya upptåg.

Lucy vill också dansa i gymmet som hennes mamma brukar göra. Fast mamma kallar det ”mitt aerobics - pass”. Lucy följde med henne en gång, när pappa var bortrest. Hon minns fortfarande hela den dagen.

Där frågade några nyfikna stora tjejer mig:  ”Varför jag inte tog med mig någon gympa dress när jag fick nu börja träna med mamma.” 

”Blä, blä, de tyckte att det var roligt med ett så här dumt skämt.  Men det tyckte inte jag. Varför tar inte de vuxna mig på allvar. De visste mycket väl att jag inte har gympa dress. Och jag såg inte heller där några andra flickor gamla som jag. De dumskallarna måste veta, att jag bara fick följa med mamma. Det var för hennes skull. Hon ville inte lämna mig hemma ensam. Fast jag skulle säkert klara mig hemma själv ändå. Som tur var har mamma lovat att jag också får gå och dansa så snart det bara går.”

Lucy är alltid nyfiken och vill pröva på något nytt. Hon är inte heller rädd att göra bort sig. Hon är modig. Hon törs pröva på det ena eller andra.

Mamma undrar ibland, var Lucy tar sin energi ifrån. Mamma blir också lite förvånad över, att Lucy ofta är så ”allvarlig och lillgammal”, när hon ställer sina frågor. Mamma kan då inte låta bli att säga till sin lilla dotter:  ”Du får vara glad för att du bara är ett barn. Livets bekymmer har skonat dig så långt. Det är mycket som väntar på dig och inte allt är så trevligt.  Skynda dig långsamt, min lilla tös,  allt finns kvar där ute, du får se.”  Mamma brukar då krama om henne med blöta ögon och kyssa henne i pannan.

 ”Stackars min mamma, hon är så rädd om mig. Jag såg ju hennes tårar, när hon pussade mig.Varför säger hon att jag bara är ett barn? Men jag är ju också en människa!”

Säger för sig själv lilla Lucy lite surt. Hon tycker:  ”att min mamma alltid vill skydda mig från allt ond.  Det är så tryggt här hemma. Men hur är det där ute, må du tro? Vem vet det?” Lucy undrar ibland över vad vuxna säger.

”Jag förstår inte vad det är, som mamma menar. Det är ju farligt bara ute i den stora världen. Det händer inte så mycket här hos oss. Det som vi ser på TV är så långt borta. Men varför gör folk så hemska saker? Varför är inte alla snälla mot varan?

Mamma och pappa brukar säga att jag ska vara snäll, då får jag något gott. Det brukar de vuxna säga åt sina barn, vi ska bara vara snälla. Men varför är inte de stora alltid snälla? De kan köpa sig godis själva. De har pengar och behöver inte lyssna på någon.”

Lucy vill växa snabbt upp och bli lika stor som mamma. Hon tänker att:  ”Då blir jag tagen mera på allvar. Idag är det mamma och pappa som bestämmer. De viftar ibland bort mina frågor med att - jag är bara barn - som det heter. Vad jag än säger, de lyssnar inte alltid på mig. Men jag vill också göra andra saker än min mamma. Då blir vi ledsna båda två. Sen måste vi hitta på något annat som duger. Fast oftast blir det så, som mamma vill. Har hon verkligen rätt i allting? Och jag ska bara lita på henne, får jag alltid höra. Nej, jag har det inte lätt. Alltid lyssna på andra. Annat blir det säkert, när jag blir stor.” 

Svarta Pippin

På andra sidan från Lucys hus vetter fönstren mot familjens lilla trädgård. Där brukar Lucy hjälpa sin mamma att plantera olika blommor. Trädgården måste skötas och vattnas hela sommaren lång. Men det tycker Lucy om – att vara ute och kolla på vad som händer i deras rabatter. Lucy brukar titta ut direkt på morgonen. Från tidig vår, direkt efter frukosten, går hon ut till trädgården och ser sig runt. Om det kommer upp några nya blommor i rabatten, eller om hennes äppelträd och lilla plommonträdet får några blommor. Då får familjen lite frukt efter sommaren. Hon har också ett par vinbärsbuskar och en vinranka att se till. Det har de gjort upp med mamma. Det är klart att det värsta jobbet lämnas åt mamma, som kan bättre.

Men inget är svårt för Lucy. Hon har lite känsla för grönt efter sin mormor och morfar, de som har en handelsträdgård. Det är, så att säga, något i blodet inom släkten. Lucy kommer ihåg mycket av deras stora trädgård med alla möjliga blommor och grönsaker. Hon tycker också om deras fina lund full med fruktträd. Varje sommar brukar familjen åka till morföräldrarna som bor vid Uppsala, nära en stor sjö. De får ofta med sig lite frukt eller bär hem att smaka på. Mormor vet vad Lucy blir glad av.

Tidigt på våren, innan träd och buskar får sin gröna kappa (då träd och buskar ännu står nakna, utan lövverk), har Lucy lagt märke till en stor häggbuske i lilla parken. I häggen har skator byggt ett stort fågelbo. Några skator har alltid hållit till runt busken, men ett rede har kommit till nyligen. Ett så stort fågelbo har Lucy aldrig sett tidigare. ”Hur många barn brukar fåglarna få”, frågade hon sin mamma. ”Ett par stycken”, fick hon till svar. Lucy undrade:  ”men varför behöver de här fåglarna ett så stort bo?   Detta är nästan så stort som det storkarna hade förra året hos mormor,”  fortsatte Lucy. Hon fick inte bra svar på sin fråga då. Det visade sig lite senare.

Det blir intressant, tänkte flickan, att se senare skatornas ungar. Men det fick hon tyvärr inte göra. Ingen fick se något fågelbo. Det kom mycket gröna blad och blommor på busken och fågelboet syntes snart inte till. Bara två skator som flög runt från och till busken för att hämta mat åt sina barn.

”De unga skatorna kommer ut när de kan flyga och klarar sig själva”, berättade sedan mamma för Lucy. ”Då kommer vi kanske se hela skate familjen på gräsmattan”.           ”Det är synd,” tänkte Lucy, ”att jag missar fågel bebisarna. De är säkert gulliga. Jag ville så gärna se dem.”

Lucy fick som tröst från sin mamma två porslins fåglar instuckna på var sin lång pinne. En fågel var blå och en grön. Det var inte papegojor, som Lucy sade. De här påminde mera om små trastar. Stödpinnar fick bära upp Lucys blommor i rabatten. Dessa två fåglar var de enda som tronade i hennes trädgård. De rörde sig inte ur fläcken. De satte tysta vid pionerna och hälsade på Lucy varje gång hon kom ut.

En morgon i familjens trädgård, som våren hade väckt till livet, såg Lucy en brun trast. ”Det är en trastfru som letar efter någon mask i gräset,”  sa Lucys mamma. Sedan såg de också en kolsvart trast som satte sig i Lucys äppelträd och tittade runt.                       ”De har säkert sitt bo i närheten och hämtar lite mat hos oss,” sade mamman.

Efter en tid har Lucy sett en koltrast ett par gånger. Han satt i hennes trädgård, eller i en hög björk ute i parken, närmast hennes hus. Han har sjungit så vackert - från tidiga morgnar och sen på eftermiddagar. Lucy tänkte att han musicerade för henne och blev så glad. Hon kallade fågeln för: Min Svarta Pippin.

”Det här kan bli spännande,”  tänkte Lucy och fortsatte undra: ” Kan de här fåglarna bygga sitt bo hos oss? Det kommer inte mina kompisar att tro att det är sant. Jag blir så glad, om jag får egna fåglar hemma” sade hon till sin mamma.

”Nej, det vill vi inte ha här, i vår lilla trädgård” sade mamma. ” När fåglar blir skrämda iväg, kan de fly och lämna boet.  Det kan bli mycket prat och stoj, när vi sitter ute. Eller ännu värre blir det, när dina kompisar leker med dig,”  svarade mamma Lucy. Det tyckte inte Lucy om, hon ville inte ge sig. Då tog mamman till de värsta orden: ”Du vill väl inte störa fågel- familjen så att de lämnar sina barn och sitt hem?” Mera pratades inte hemma om fåglarna. Lucy har blivit lite ledsen, men snart fick hon mycket annat att tänka på.

 

 

En ny saga kommer här